Skolverket naturvetenskaplig rapport

Resultaten av granskningen belyser vikten av att lärare uttryckligen fokuserar på att lära ut hur man utvecklar frågor och introducerar eleverna till olika kategorier av frågor, som i sin tur kan besvaras med olika typer av undersökningar.

Formalia i en naturvetenskaplig rapport På skolor, universitet och hgskolor kan den naturvetenskapliga rapportens rubriker och struk-tur variera lite mellan olika ämnen eller institutioner.

Genomförande innebär att man praktiskt genomför en undersökning och samlar in data. Mätningar och register måste göras noggrant för att laboratoriet ska fungera, och material och utrustning måste hanteras på ett lämpligt och säkert sätt. Utvärdering är bearbetning av data som ett laboratorium skapar och kopplar ihop det med teori för att dra slutsatser.

Resultaten visar tydligt att det viktigaste är att eleverna förstår sambanden mellan sina egna observationsresultat och accepterad kunskap så att laboratoriet är förståeligt och uppfattas som meningsfullt. Dokumentation består av att föra en dagbok under arbetet, utveckla skriftliga argument och rapportera undersökningar. Resultaten visar att dokumentation är viktig både som minne och planeringsstöd och som ett tankeverktyg för att ta tillvara på innehållet i laboratoriet.

Det tredje målet med undervisningen i naturvetenskap är att eleverna ska utveckla en förståelse för vetenskapens natur. Att göra eleverna medvetna om de olika sätten att söka kunskap och hur säker den kunskapen är kan göra det möjligt för dem att reflektera över vetenskapens natur.

I detta dokument beskrivs delarna i en rapport av naturvetenskaplig karaktär.

Ett sätt att skapa förutsättningar för sådana reflektioner är att välja ämnesinnehåll som elevernas upplevelse är viktig och verklig. Sammantaget visar resultaten att äkta element kan introduceras gradvis, men att lärarens tillvägagångssätt gör stor skillnad i om sådana strategier ska lyckas. Att diskutera med eleverna om själva laboratoriet kan vara mer värdefullt för att klargöra frågor om vetenskapens natur än att eleverna ska kunna slutföra laboratoriet inom en viss tidsperiod.

Projektgrupp projektet genomförs av en projektgrupp bestående av externa forskare och personal från Skolforskningsinstitutet. För att undersöka detta genomfördes en undersökning som frågade hur föroreningar i form av etanol och natriumklorid förorenas vid kokpunkten för vatten? Teori och hypotes. Kokpunkten för ett ämne bestäms av styrkan hos så kallade intermolekylära bindningar, som i fallet med vatten är vätebindningar.

Detta är en av de starkaste typerna av intermolekylära bindningar och finns endast i ämnen där väteatomer är direkt bundna till syre-eller fluoratomer. Detta beror i sin tur på att sådana ämnen har en tydlig plus-och minuspol som kan binda till varandra. När ett ämne kokar bryts bindningarna mellan molekylerna. Eftersom vätebindningar i vatten är så starka behövs också höga temperaturer för att bryta dem.

Andra ämnen som svavelväte, H2S ingår tillsammans med svagare intermolekylära bindningar och har därför en lägre kokpunkt på 60,28 xnumx C jämfört med XNUMX C. Undertecknarens hypotes var dock att dessa anslutningar kunde påverkas av föroreningar och kokpunkten, alltså. När man tillsatte etanol, som har en kokpunkt på 78,4 miljarder C, och därmed håller ihop sämre än vattenmolekyler, föreslog den ocensurerade att detta stör systemets förmåga att hålla ihop och därmed sänka kokpunkten.

Men när man tillsatte natriumklorid - som delar sig i laddade joner när det löstes i vatten - observerades det mer troligt att kokpunkten skulle höjas.

Eftersom saltjoner laddas bör de vara mycket bra på att lagra vattenmolekyler och förhindra att de byter till gasform. Detta antagande om författaren till rapporten är delvis felaktigt, se kommentaren nedan. Så för att sammanfatta hypotesen antas det att etanol kommer att sänka kokpunkten och att natriumklorid kommer att höja den. Metoden för att söka efter svar på frågan och för att studera hypotesens noggrannhet genomfördes följande vetenskapliga forskning.

På tre 0,4 dm3 stränder-A, B och C - mättes följande vätskor på grund av glasmätning. A: 0,30 dm3 Avonatvatten B: 0,30 dm3 1,5 m natriumkloridlösning C: 0,30 dm3 1,5 m etanollösning som ovan används tydligen samma koncentration för att göra resultatet jämförbart. Viss hänsyn har tagits till det faktum att resultatet är mer framträdande - och därför säkrare - ju högre koncentration som används.

I sin tur placerades de på en värmeplatta med en termometer belägen ca. Slumpmässiga glas värmdes under manuell omrörning tills innehållet började koka. Temperaturen lästes sedan och registrerades. Samma termometer användes i alla tester för att undvika kalibreringsfel för att påverka jämförelsen.