Johannes klenell arbetet

Istället vill jag prata om Jonas. Sociom i min kommun är hem Värmland hem Sunne med ca 14 invånare som sköter verksamheten på fritiden och av all anledning till att jag själv är kulturarbetare. Han fick mig att starta en kulturförening och börja organisera konserter, men inte bara det. Han lärde oss hur de grundläggande delarna av kulturen fungerar.

Gå in i studien av föreningar på jakt efter sponsring. Kör cirklar. Håll möten. Genom att casta i lokalpressen för att få dem att skriva om de band som vi tog till nationalparksmagasinet i Kolsn Xxsudden. Min första fill-in jag hade var i en sliten replokal som tillhör citizens school. Det var lättare då. Forskningsföreningarna var starka. Föreningens liv har ännu inte förstörts.

I v Xxrmland fanns det alla möjligheter för en massa gårdsferier att tro att vi kunde göra något själva.

Klenell: I Stockholm går det att köpa en politiker.

Och framför allt fanns det fortfarande en stark struktur och vision för ett system för kulturell politisk anpassning baserad på den svenska arbetarrörelsens uppfattning om folkbildning. Vi insåg att kulturell praxis är ett coolt problem. Få människor föredrar att spendera år av sitt liv på att studera för något där inkomsterna är extremt oklara om man inte varken har ekonomisk trygghet eller en förebild, och Johannes Klenells kulturföreningar i små kommuner är inte speciella.

Långt ifrån kulturens barn såg vi i tidningarna förra veckan. Det fanns de här på jorden som helt enkelt inte hade något bättre för sig själva. Någons pappa arbetade på en kvarn och var en hockey tränare, någon annans tjänsteman i kommunen, någon var lärare, den fjärde mamman skilde sig av en arbetslös alka. Inte alla blev kulturarbetare, men några var - åtminstone i några år.

Jag gjorde en europeisk tour med mina band. Jag spelade in någon skiva. Han började arbeta för en lokal tidning eller ett doktorandprogram. Genomströmningseffekten som kommer från det faktum att barn och ungdomar med olika bakgrund i klassamhället gör något tillsammans. Det var Jonas som gjorde det. Jag tackade honom aldrig tillräckligt för det. I H Xvssleholm har det lokala stödet till forskningsföreningar helt avskaffats.

Du får två flugor i en träff när du tar människor bort för att drömma om något större samtidigt som samhället skapar något lokalt. När jag arbetade på Galago series magazine, vi ständigt utbildas om varför vi saknade mångfald. Om du tittade på skaparna av country-serien var sortimentet krita. Samtidigt har vi just kommit väldigt långt med processen att göra serien mer jämlik.

Med jämställdhet har till exempel HBTQ-frågan kommit att köpa. Under en tid var serien Sveriges mest progressiva konstform. Men vi slet vårt hår ut med frågan om var all annan sort var. Få människor väljer att spendera år av sina liv på att studera för något där inkomst är extremt oklart om du inte har varken ekonomisk säkerhet eller en förebild. Att välja att bli tecknare är då helt dumt.

Var progressiv om du kanaliserar all din energi till en ekonomiskt privilegierad grupp. Fråga Annie Lööf. Och då kom vi inte ens till vad han ville göra med Kulturskolan. Kulturvetenskapliga linjen vid Linköpings universitet håller på att försvinna. Det finns för få kandidater. I min egen utbildning av en gammal kulturproducent drömmer eleverna inte längre om att arbeta med kultur eller media.

De vill bli kommunikatörer.

Mellan 29 november och 10 mars arbetade Klenell med podprojektet Lundellbunkern, där han tillsammans med Maja Åström och Tommie Jönsson lyssnade igenom samtliga 68 skivor på Ulf Lundells samlingsbox Hemåt Genom Rift Valley.

Ett dussin ringde och undrade hur det var med alla dessa kulturella kluster skapade som ett resultat av PR-avgifter och produktionsbolag som blomstrade i början av dussinet. Då, när stjärnkonstitutionerna var i Paul Rongs tecken. Nej, det gjorde jag inte. Journalistikyrket har förlorat sin breda status. Det är också kulturellt arbete. Kanske börjar akademin gå på samma sätt.

Åtminstone humaniora. De flyttar från massintressen till smala hobbyer för redan medierad Adel. Istället handlade mullret om invandrare som vägrade lyda svenska normer. Naturligtvis är detta ett tidshopp som inte säger mycket innan vi pratar om vad som faktiskt hände i England. Något som även den klassiska populistiska tidningen Daily Mail rapporterade om.

Även denna tidning sover inte från att namnge rebellerna med deras namn - högerextremister. Polisstationen brändes ner. Efter en kollision med polisen i Rotherham försökte högerextremister sätta eld på ett hotell med asylsökande. I Liverpool brände de ner biblioteket. White Guardian kolumnist i white Power-Pogrom Ash Sarkar säger i videoelementet att hon inte längre vet eller kan svara på hur säkra människor med icke-vit hudfärg är på Englands gator.

Hon ser avskräckt ut. Med allt. De senaste dagarna, hon har illustrerat hur hon har sett videor av ensamstående svarta män som attackeras av grupper med mobbare eller tolv år gamla som stolt sjunger för att de kastade ut pakistanier. Naturligtvis kan du fördöma alla skallerormar om du vill. Men efter allt detta har låtsats i allt detta, låtsas att det vi ser i England är jämförbart med antingen Påskkraven eller BLM. Våld från majoriteten av befolkningen mot minoriteter i någon form av brott observeras i ett historiskt sammanhang, något extremt farligt.

För detta handlar inte om upplopp som syftar till en upplevd repressiv stat eller rasistiska metoder, utan målet är mänskliga kollegor, det enda brottet är att de har en annan hudfärg. Det är svårt att använda någon term än vad som händer i England är en vit makt pogrom. Motivet är ideologisk rasism. Målet är att skrämma människor från landet med våld.